BLOGG - musik & mellanrum

Vad jag gör, min syn på livet och saker jag gillar

2019


Från och med nu hittar du mig på www.karinericssonback.se
Denna blogg och hemsida i övrigt kommer inte att uppdateras mera.
Vi ses på min nya kajplats, välkommen!
//Karin
 

...för jag preppar inför flytt! Min webbsida och blogg ska få en ny kostym och det kommer att ske inom några dagar bara. Så jag tar en bloggpaus. Saknar du mig finns jag på
Instagram @karinericssonback
och
Facebook @karinericssonback

Nu ska jag kirra en termosmugg med kaffe, samla ihop noterna och dra iväg till Björnlunda kyrka - dags för sista repetitionen innan konsert nästa vecka med mina kör-änglar. Så kul! Kom och lyssna om du har möjlighet.
Mer information om kören jag driver i Gnesta hittar du här >>
 
Etiketter: admin, sång

Om ett stämband - DEL 1 hittar du här >>

Dagarna efter den första operationen minns jag knappt. Jag gjorde inte många knop eftersom jag var påverkad av medicinen som skulle påskynda läkningen av mitt stämband. Få det att kicka igång igen. Jag vilade, gjorde fysiska små övningar för att inte min hals och nacke skulle stelna till efter operationen, käkade isglass och soppa. Jag medicinerade tre gånger per dag och vid varje tillfälle blev jag sängliggandes i minst en timme då mitt blodtryck sjönk, jag blev darrig, ostadig och mådde illa. Ligga still och blunda var det enda jag kunde göra.

Knappt två veckor efter operationen fick jag feber och min hals svullnade upp. Jag åkte in till Karolinska och fick träffa en jourläkare som satte mig på en kur antibiotika. Det var helg och kirurgen som opererat mig var inte i tjänst. Blev hemskickad och ombedd att återkomma efter helgen. Antibiotikan hjälpte inte alls. Två dagar senare blev det en ny tur till Karolinska och denna gången blev jag inlagd eftersom min hals var ännu mer svullen och det behövde utredas varför.

Den avdelning jag egentligen tillhörde var fullbelagd så jag blev inbokad på patienthotellet. Men efter att jag varit en hang-around patient på diverse provtagningar under några timmar bedömdes jag behöva mer tillsyn än vad patienthotellet kunde erbjuda så jag blev inskriven på en avdelning för cancersjuka patienter. Fick dela rum med en kvinna som var riktigt, riktigt illa därann. Hon var sällskapssjuk och jag minns att jag tänkte att är det nån gång läge att jag bjussar på mig själv så är det nog nu. Så vi pratade om ditt och datt, hon om sin historia, jag om min. Ett möte i natten. Värmeböljan hade nyss dragit in över Sverige och vi blev välsignade med en surrande bordsfläkt. Vi slumrade emellan blodtrycksmätningar, benmassage och stödstrumpepåtagning. Jag önskar så att det gick väl för min rumskamrat, att hon repade sig från sin helvets-jävla-skit-cancer.
 

Efter en lång och mestadels vaken sjukhusnatt kom det på förmiddagen en öron- näsa- halsläkare till min säng. Hen hade med sig ett mobilt kameraverktyg för att kunna undersöka mina stämband. Och det såg bra ut - båda stämbanden rörde på sig och det såg inte ut att finnas några permanenta skador. Det beskedet. Den lättnaden. En stor sten lossnade från mitt hjärta! Det bestämdes raskt att jag kunde sluta ta den jobbiga medicinen och på mindre än 6 timmar kände jag mig mycket piggare.

Men. Min hals var fortfarande svullen och vid en ultraljudsundersökning senare på dagen så visade det sig att den halva av sköldskörteln som fanns kvar löpte amok. Jag hade en form av tyreoidit, en inflammation som gör att sköldkörteln släpper ut upplagrat hormon. Ett sista flämtande försök till att vara produktiv. Eftersom mina stämband var igång igen bestämdes att en andra operation, för att avlägsna resterande delen av sköldkörteln, skulle äga rum den 14 juni.

Jag levde i nån slags förnekelse över att jag skulle operera mig en gång till. Alla runt ikring mig försökte vara peppande och på-hejande men det bet inte på mig. Jag var såklart glad för att mina stämband fungerade igen men jag kände stor oro och hade ångest över att något skulle hända även under den andra operationen.

Men det gjorde det inte. Andra operationen gick bra och redan dagen efter kände jag att denna återhämtning kommer vara så mycket enklare än den efter första operationen. Ingen jobbig medicin som ställde till det med mitt mående, stämbanden var intakta, det kändes så mycket lättare att blicka framåt. Utåt. Uppåt!

Jag kommer skriva en tredje del om mitt stämband. En del om rehabilitering, hur jag hittade tillbaka till min röst och de fantastiska människor som hjälpte mig på den vägen.

Nu tar bloggen helg, tjing!

Bilderna i inlägget kommer från Pixabay.
 

Under gågna helgen har jag passat på att landa ordentligt. Fokus på familj, sömn och god mat. Mycket vatten. Och kaffe såklart! Alltid kaffe. Långsam promenad i trädgården under lördagens lilla, pytteregnskur. Beundra det blommande persikoträdet. Storkok av indisk daal-gryta och en riktigt vacker, ekologisk rostbiff fick bakas under många timmar på låg värme i ugnen. Ett låg-intesivt yogapass. Och väldigt lite skärmtid i jämförelse med vanligtvis. Två dagars skön och välbehövlig vila. Post-konsert-ruset fick klinga av i sin egen takt. Och jag har njutit av mina segrar. Två olika konsertframträdanden på mindre än en veckas tid. Efter nästan 1,5 års scenfrånvaro. Så glad att jag lyckats ta mig tillbaka, tack alla ni som hejar på mig, ni betyder så mycket! <3
 

Hur står det nu till med rimligheten?
Rimliga veckor snackade jag om för ett tag sedan - läs mer här. Hur går det då? Jo tack, bra tycker jag! Nu har mina arbetsuppdrag rullat på under några månader och jag har skalat upp mina arbetstimmar. Försöker vara noggrann med att lägga in tid för återhämtning och vila efter uppdrag som krävt stort fokus. Och jag märker att det hjälper att vila. Jag återfår kraft efter att jag har vilat. För ett år sedan spelade det ingen roll hur mycket jag vilade, jag var bara trött, trött, trött. Kroppen gick på högvarv och jag åkte med.

Nu försöker jag att inte tacka ja till saker på stående fot. Ber alltid om att få återkomma om jag får förfrågningar om olika uppdrag. Tar mig tid att ställa de tre frågorna jag har haft med mig under många år, men inte alltid ställt till mig själv...

1. Vill jag det här? Ligger det i linje med vad jag gör och önskar göra?
2. Kan jag det här? Är det ett uppdrag jag kan genomföra på ett bra sätt? Har jag de kunskaper som behövs? Är det möjligt rent tidsmässigt?
3. Är det ekonomiskt försvarbart? Finns ett arvode som motsvarar den tid jag lägger ner?

Men. Jag behöver hålla i mig. För jag är en prestationsprinsessa och jag älskar att göra andra människor glada. En farlig kombination. Jag kommer fortsätta skriva om detta för jag märker att det är många med mig som brottas med att inte låta passionen för sitt arbete ta över. Att möta den berömda "väggen" handlar sällan om att man är svag. Det handlar om att man varit stark. Stark under en lång period. Stark för länge.

Nu stundar Valborg och 1:a maj. Maj är min månad. Jag kommer fylla 41 år och det ska jag fira! Förra året, då jag klev upp på 40-pallen, var jag mitt emellan två operationer och mådde riktigt uselt. Det gör jag inte nu. Tjing!
 

Min torsdag började i långsamt mak i Västbjörka, en liten by en mil utanför Rättvik. Här bor min mamma och pappa sedan många år tillbaka. Har tillbringat massor av tid här, även om jag växte upp i centrala delarna av Rättvik. Mina morföräldrar bodde här när jag var en liten tös. Då hade jag koll på alla groparna i grusvägen, vilka som bjöd på bäst plask när det hade regnat etc. Viktiga saker när en är fem år.

Oftast har jag mina barn med mig när jag är i Västbjörka nuförtiden. Mer stök och bök då. Så passar på att njuta av lugnet. Fast saknar mina ungar nu. Moderskärleken svänger åt alla håll kan man lugnt säga. Ägnade förmiddagen åt att preppa inför kvällens stundande konsert. Kickade igång kroppen och fyllde lungorna med luft. Sval, frisk luft med doft av vår. Sjöng igenom de sånger jag kände behövde lite extra kärlek och omtanke.
 

På eftermiddagen sammanstrålade jag med Eva och Katti i Rättvik på Folkmusikens Hus. Vi soundcheckade och repade under nån timma. Träffade Mirja Palo som vi delade konsertkvällen med. Så fint möte! Underbart att få höra Mirjas poetiska texter, hennes varma trygga stämma och fantastiska spel på kantele. Irmelins konserthalva gick strålande, vi kände oss väldigt nöjda. Hade en underbar publik också. Tack alla ni som kom. Ni gav oss så mycket värme. <3

Fredagstipset? Vart tog det vägen? Jag hade möte med mig själv och bestämde mig för att pausa den idén ett tag. Kommer antagligen återuppta tipsandet i en ny tappning när min nya webbsida är i rullning. Jag provar mig fram här. Upptäcker och lär mig saker allteftersom. Tillåter mig att ändra mig.
Nu tar bloggen helg. Kärlek och sol till alla!
 
Etiketter: irmelin, våren, sång
Nu sitter jag på tåget mot Dalarna. Kaffe i handen och lugn, tyst kupé. SJ bjöd på en dryg timmes försening. Eller kanske ska jag säga förening. För jag hade sällskap av min fina sångsyster och Irmelin-kollega Eva Rune och hennes hundar Hera och Leo, riktiga små sötnosar. Vi har en del att ta igen jag och Eva eftersom vi inte setts på länge. Vi har hörts av via telefon och så under senaste dryga året. Men det är inte samma sak som att dela bänk på en perrong i väntan på tåget. En försening kan ibland bli en förening. Fint att tänka så, tack SJ!
 

Känner mig rackarns positiv just nu, antagligen för att jag sjungit flera timmar idag med donnorna här ovan, Katarina Söderlund och Eva Rune. Oh my. Mitt hjärta slår dubbla volter! Vi har repat idag i Stockholm för imorgon gör vi en konsert på Folkmusikens Hus i Rättvik. Det är skälet till att jag nu åker tåg med slutdestination Rättvik!

Alltså, glädjen jag känner över att få sjunga med Irmelin går inte att beskriva med ord. Det är magi för mig. Jag har sjungit i denna grupp i snart 20 år och jag säger som Eva sa idag: "Jag känner mig stolt över det vi gör". Så sant. Raka, stolta, starka och klara toner. Ett kvinnligt företagande och engagemang som absolut inte varit spikrakt men det har tuffat på. Ibland mer, ibland mindre. Jag hoppas att Irmelin får finnas i minst 20 år till.

Nu blir det batch-working här på tåget. Skrev om det tidigare under våren och för mig funkar det super, så bra. Jag ska skriva på nya sångtexter och komma upp med nya idéer till blogginlägg och sociala medier. Klara, färdiga, gå!
 
Foto: Knut Capra Pedersen
Foto: Knut Capra Pedersen

Förra fredagen hade jag två timmars fotosession med Knut Capra Pedersen. Han är fotograf och bor i Gnesta. Jag gillar att anlita personer i mitt närområde. Det känns tryggt. Man kan få personliga referenser från människor runt ikring och resultatet av samarbetet känns oftast mer hjärtligt. Och fotografering handlar ju väldigt mycket om samarbete. Jisses vilka skumma fotograftyper jag mött genom åren...
 

Knut är dock allt annat än skum! Tydlig, engagerad och kreativ i stunden. Bra egenskaper för vem som helst men speciellt hos en fotograf. Vi flyttade fram tidpunkten för fotograferingen några dagar vilket visade sig vara ett smart drag. Ursprungsdagen onsdag bjöd snöglopp och på-nollan-väder, hua. Vi hamnade istället i väderleken växlande monlighet, +8-10 grader och lite svaga vindpustar. Jag fixade hela sessionen utan att behöva dra på mig tjockjackan en endaste gång, frös inte det minsta. Ull-underställ is da shit.
Vi förflyttade oss runt i Smedsta och testade olika bakgrunder och poser. Jag har samarbetat med flera fotografer här hemma förut och har mina älsklingsplatser. Det känns så fint. Jag arbetar mycket hemifrån och önskar att jag kan göra det ännu mer i framtiden. Så vad passar då bättre?
 
Foto: Knut Capra Pedersen
Foto: Knut Capra Pedersen

En liten sneakpeak på bild från dagen. 9 maj är det tänkt att min nya webbsida ska lanseras, skräckblandad förtjusning inför det. Jag jobbar just nu med att skriva nya texter. Involverar och trakasserar min familj och närmaste vännerna med frågor om typsnitt, färger, tekniska funktioner, användarvänlighet, uttryck, intryck, avtryck. Men. Det är så värt. Jag behöver och vill lägga ner min själ i detta för att min personlighet ska poppa fram. Försöker släppa tanken på att allt ska vara perfekt i ordning. Istället tänker jag att det är mitt skal jag bygger nu. Fyllningen kommer allt eftersom. Vill att min webb ska bli en levande digital plats att återvända till, upptäcka nya saker. Funderar på hur jag ska fira lanseringen den 9 maj - kanske med nån slags livesändning? Eller så är jag plakat efter att grejat järnet med att få det hela klart... :)
 

Nu är påsken igång, familjen är ledig och alla är friska. Väldigt fina påskharar har flyttat in hos mig och jag har ett spännande sånguppdrag om några dagar. En får kosta på sig att njuta lite. Vända nästippen mot solen en stund. Ta en extra kopp kaffe.
Tjing!
 

Idag firas World Voice Day. En dag för att uppmärksamma rösten, vårt viktigaste verktyg när det gäller kommunikation. Det anordnas olika typer av röstevenemang; föreläsningar, konserter, workshops etc. över hela världen. Jag har under många år varit engagerad vid tillställningar där jag sjungit, kulat och snickisnackat men i år har jag firat lite mer på mitt eget hörn.
 

Började min dag med att styra kosan mot Gryt för att repetera i kyrkan inför lördagnattens midnattsmässa som jag ska sjunga på. Den korta bilresan dit har alltid en slags magi över sig. Första gången jag upplevde det sörmländska landskapet och naturen på riktigt var nämligen på just den sträckan, bilvägen mellan Gnesta och Gryt. Snart 20 år sedan är det nu, jag var inbjuden att sjunga vid Kammarmusikfestivalen i Gryt och blev hämtad vid pendeltågsstationen i Gnesta. Tänkte att "här skulle jag kunna tänka mig att bo, påminner om Dalarna men ändå nära till stan...". När jag några år senare träffade en kille från Gnesta var saken biff! Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans. Och inte ha nån annan kille heller för den delen.
 

Vi, jag och Mari som är kantor i Daga församling, repade på musiken några timmar och pratade ihop oss om tågordningen på alla olika delar i mässan. Gryts kyrka är så fin och bra att sjunga i, lagom akustik, det blir inte "grötigt" som det lätt kan bli i större kyrkor. Jag ska bl a. premiär-sjunga a cappella i kyrkan med min loop-pedal. Kommer att spela in min själv under konserten och sedan lägga på sångstämmor så att jag blir som en hel vokalensemble. Jag har använt loop-pedal tidigare men då alltid tillsammans med instrument. Detta blir något annat. Mer avskalat.
 

Hade tänkt fotografera mer i kyrkan än vad jag gjorde men musiken fick all min uppmärksamhet, med rätta. Så underbart att hitta tillbaka och känna fokus och total närvaro i musiken igen. My favorite thing.
 
Etiketter: sång, gnesta
Hallojs - fredag igen! Idag blir det boktips. Ni-na-na-na-ni-ni-na-na :) Men innan tipset kommer vill jag börja med att säga ett stort varmt tack till all respons jag fick på mitt förra inlägg, Om ett stämband - DEL 1 på Facebook och Instagram. Det betyder väldigt mycket att veta att det jag skriver om berör på olika sätt. Jag känner mig taggad till att fortsätta lägga tid på att formulera min historia, mina ord. TACK!

Jag försöker ha olika vinklar på det jag delar i mina kanaler även om det i grunden handlar om samma sak. Jag finns på denna hemsida/blogg, Facebook och Instagram. Vill du ha hela bilden av mig följer du mig på alla ställen. Inte svårare än så!
 

Denna bok fick jag skickad till mig av en vän för typ ett år sen. Hon tyckte jag behövde muntras upp och ja, det behövde jag. Och det blev jag! Önskar så att jag fått boken i min hand när jag var runt 20-strecket. Den hade varit flott att läsa då. Undrar hur jag hade tagit emot den? Men nu är nu och jag fick ut mycket av denna bok. Den sprudlar av livsglädje! En av upphovskvinnorna, Josefine Dahlberg, var med i mitt fredagstips förra veckan. Hon driver podden Monday mantra som jag berättade om. Här har hon slagit sig ihop med Vanja Wikström (som jag inte riktigt har koll på måste jag erkänna) och tillsammans har de skapat boken Livsstilsbibeln - så skapar du din drömvardag. Kort och gott så vill den inspirera till att drömma stort och framförallt våga ta tag i sina drömmar och förverkliga dem. Vanja och Josefine delar med sig av sina livsbagage, både misslyckanden och framgångar och hur de själva format sina liv så att de har en fungerande, meningsfull och härlig vardag. Boken är fylld av konkreta övningar som utmanar oss läsare till att reflektera över våra livssituationer och våga våga bryta nya marker.

Funderar du på vad du ska ge bort i stundande examens- eller studentpresent så är detta en given kandidat på listan tycker jag. Skaffa eller låna den själv på närmsta bibliotek. Läs, anteckna och skapa din egen livsstilsbibel. Så fint att bli inspirerad till att ta tag i sin vardag, ändra grejer man inte trivs med och boosta saker man gillar extra mycket. Vardagar är ju de dagar vi har allra mest av så det egentligen borde det vara självklart att vårda dem och göra det bästa av dem.

Nu går bloggen in i helgvila, nästa vecka kommer bl a lite ”behind the scenes” från fotosessionen jag snart kickar igång. Hoppas att solen hinner värma bort all frost först bara. Nu ska jag dra på mig ull-understället och piffa mig lite.
Ha en fin helg, tjing!
 
Etiketter: tips, bjussa mera, våga, tack

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

"Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Jag tar en bild."

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt vänstra stämband förlamandes under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Jag har blivit satt på en medicin som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. "Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen" säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska "da da" och "ba ba". "Konstigt" tycker läkaren. "Din röst låter normal men jag ser ju att ditt vänstra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega". Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. "Vi siktar på 15 juni Karin", säger hen. "Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra".

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan. Hur de har tagit sig upp. Hur de har format sina liv igen. Hur det känns när livet återvänder.

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig. För jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.
 

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag - giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text - kort, lång, i dikt- eller punktform etc. - får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!
 

För några veckor sedan fredagstipsade jag om fem av mina favoritpoddar. Nu vill jag tipsa om en till. Jag har gjort det till en tradition att lyssna på ett avsnitt av denna goding på måndagsförmiddagarna, oftast under en liten promenix. Avsnitten är ganska korta, runt en kvart. Det man får med sig efter varje pod är ett specifikt mantra. Ett mantra som stannat kvar hos mig och känns viktigt i min vardag har betydelsen: "Lägga locket på eller lämna och gå vidare? Stor skillnad vilket du väljer!"

Josefin Dahlberg, som gör podden "Monday Mantra" delar i ett friskt tempo med sig av sitt liv, sina tankar och insikter hon gjort. Hon pratar snabbt men jag har vant mig! Hon är en fräsch fläkt och står för saker jag önskat varit mer närvarande när jag var yngre: Du ska tro att du är något. Våga drömma stort. Josefine lever som hon lär och har en äkthet och transparens jag verkligen beundrar.

Så, kanske inledes helgen med ett mantra? Eller gör som moi och starta nästa vecka med ett. Nu tar denna hära bloggen helg. Tjing!
 
Etiketter: tips, inspiration, våga
Så spännande att tänka på detta med inspiration. Hur uppstår inspiration? För mig handlar det mest om att ha ett öppet sinne och vara närvarande. Då kan jag finna inspiration i nästan vad som helst. Men det finns vissa saker som hjälper mig på traven, speciellt när jag är hemma och inte har något flyt. När lust och ork tryter och jag inte kommer någonstans. Då har jag ett gäng konkreta saker att ta till, att fokusera och ta fasta på. Boosta mig själv till inspiration helt enkelt.
 

Senaste halvåret har jag börjat sätta tunna silverringar strax nedanför mina fingertoppar. Jag kallar dem närvaro-ringar, ett begrepp jag hittat på själv, för de hjälper mig att vara närvarande och behålla koncentrationen när jag behöver det. Dem känns tydligare än vanliga ringar som träs på ända ner till där handflatan tar vid. Mer prisvärt och hälsosamt än t ex snus som jag brukade tidigare... Inte bra. Närvaroringar-snus, 1-0!
 

Jag älskar att omge mig av små, vackra saker. Det förhöjer liksom mina dagar. Att fixa en kopp kaffe och lägga upp några äppelbitar på ett vackert litet porslinsfat. Piffa till på enkelt sätt. Det gör i alla fall mig mer närvarande, jag blir mer uppmärksam på detaljer som väcker känslor och hjälper mig framåt.

Använder också gärna lammskinn till att skapa alla möjliga slags fokus - värme, struktur, tröst, nostalgi. Jag är uppväxt med lamm-och fårskinn nära till hands, för mig skapar det en känsla av trygghet. En trygghet att våga kasta mig ut, inte värdera utan bara göra.

Summa summarum. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg som fick rubriken ”Inspiration”. Där tar jag upp bl a att det aldrig är lätt att medvetet leta inspiration - för då tar man på sig de kritiska glasögonen och börjar värdera. Men det är samtidigt häftigt att kunna kicka igång sig själv, hitta ett kreativt flöde och verkligen gå in i skapandet av det man vill åstadkomma. Jag tänker att det är möjligt - med små medel. Fint att kunna hjälpa sig själv på traven.
Tjing!
 
Etiketter: inspiration, våga, tips

För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben - klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon - speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret "De vårdlösa" finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här, här och här.

Tack för att du läser min blogg!
<3
 

--> Inlägget innehåller reklam för min egen kursverksamhet

Idag vill jag tipsa om att det går fint att anmäla sig till kurser i kulning som jag håller i maj och juli. Kulning är ett maxat uttryck, en röstteknik alla kan lära sig. Om du vågar kasta dig ut och fokuserat provar och undersöker din röst kommer du garanterat få en häftig upplevelse. Kulning ger, efter en tids övning, möjlighet att släppa på spänningar i din kropp. Hjälper dig att kanalisera din kraft. Låter kanske flummigt men får man bara snurr på tekniken är det lätt att bli beroende. Och det är så himla roligt! Alltså lyckan att vara ute i skogen, ensam eller med en vän, och ropa sig varm. Vilken rikedom.

Aktuella datum för kurser under 2019:
4 maj, Kulturama, Stockholm
18 maj, Sigridslunds Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland
3-4 juli, Boda, Rättvik, Dalarna

Här finns mer info om respektive kurs >>

Vid mina kurser får du garanterat lära dig mer om din röst. Inga förkunskaper krävs, bara lust till att sjunga och prova kulning. Du får med dig röstövningar, tanke-verktyg och kunskap så att du kan fortsätta jobba med din röst hemma. Jag lär ut allt "by heart" - alltså på gehör. Inga papper, noter eller annat material används utan det är lyssna-härma som gäller. Ta gärna med dig något att spela in på, ex mobiltelefon och en anteckningsbok. Under kursens gång varvar vi kulning och rop med sång och mjuka röstljud. Jag lär ut sångslingor som vi sedan provar i kulningsläge.

Vill du veta mer om vad kulning är och hur jag började min kulningskarriär så hittar du det här >>
 

Nu tar bloggen helg, ha det gött i våren, hej!
 
Etiketter: sång, kurs, kulning, lockrop, våga
Har ägnat större delen av dagen åt att sjunga på repertoar inför kommande konserter, speciellt den med min vokaltrio Irmelin. Situationen är lite speciell eftersom jag repeterar in de sångstämmor min kollega Maria vanligtvis gör då hon inte kommer vara med på konserten. Istället kommer Katarina, som vikarierade för mig under 2018, att vara med på konserten. Och för att hon inte ska bli gråhårig av att lära sig nya stämmor igen så har jag fått den uppgiften. Jag är mer bekant med materialet så det är rätt enkelt att lära in. Och kul! Ser mycket fram emot att ge sångerna nytt liv nästa vecka då vi ska repetera på trio.
På min facebook-sida finns ett filmklipp från dagen >>

Det jag får arbeta mest med är texterna. Tonerna finns ofta klockrena i min kropp - även om det är stämmor jag inte sjungit förut. Jag kan liksom höra Marias röst inom mig. En väldigt häftig känsla. Så, mer textpluggeri är på tapeten! Det som funkar bäst för mig är att lära mig text när jag promenerar. I med lurarna i öronen och lyssna på det som ska läras in. Finns det inte inspelat gör jag enklare inspelningar själv. Sen blir det en del tid vid pianot också, kollar tonalitet och intonation mellan de olika stämmorna. Lite som att lägga ett pussel.

Jag har sjungit med Irmelin i snart 20 år, jag var med och bildade trion under mitt andra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1999. Andra grupper och samarbeten har kommit och gått men Irmelin har stått stark genom åren - även om vi haft små dippar såklart. Men det har, i alla fall inte hos mig, funnits någon tvekan om att fortsätta. Vi borde verkligen ställa till med stor-baluns och fira våra 20 år som grupp men vi behöver få lite mer luft under vingarna, samla kraft och göra en nystart först.
Mer om min vokaltrio Irmelin finns här >>

Over and out för idag, tjing!
 
Etiketter: sång, irmelin, kreativitet

Idag berättar jag på Instagram om hur mycket jag uppskattar att arbeta hemifrån, att jag aldrig längtar bort nuförtiden. Värdesätter verkligen möjligheterna jag har som egenföretagare och frilans. För det allra mesta kan jag anpassa mina jobbtider till allt som pågår i min familj, även om det ibland händer att jag är helt borta under en period. Eller att jag går totalt in i någon uppgift som behöver mitt fulla engagemang för att bli klar och jag blir en smula okontaktbar.

Just nu "lider" mitt företag av sviterna efter att jag var sjuk under hela 2018. I princip inget hände. Inga inkomster, inga utgifter. Inga framtidsplaner, inga bokningar, nada, zero, nunka (finns det ordet ens?!), noll. Eller så här. Jag hade oceaner av tid till att fundera över nya mål under 2018 men noll kraft att handla. Och mål kan en sätta hur många som helst men saknas planen till själva genomförandet, blir det ju inget.

Så, jag arbetar på och har olika delmål jag satt för mig själv. Ett av delmålen är att jag kommer nylansera min webbsida i mitten av maj! Jag har, sedan internet föddes, pillat och donat själv med hemsidor. Ibland kul, ibland har jag känt de gråa växa ut och frustrationen lägga sig som en plaskvåt filt runt min hjärna. Jag tror aldrig att jag känt mig 100 % nöjd med någon hemsida jag skapat någonsin. Men nu, när jag står här mitt i livet och har gjort en nystart av min business. Då lägger jag min prestationsprinsessa och själv-är-bäste-dräng åt sidan och köper helt brutalt in en tjänst från en webbyrå som vet vad dem pysslar med.

Så grymt spännande att se resultatet! Jag får första korrekturen om några veckor. Sen följer några skick fram och tillbaka innan allt är klart. Ska fixa nya bilder också, fotografen är inbokad. Get my shit together helt enkelt!

Nu - tid att hämta barn från fritids och sen kommer jag fixa våfflor härhemma pga att det är våffeldagen idag minsann. Eftersom jag hoppar mjöl-maten kommer jag göra våfflor på halluomi och ägg också. Och en redig skagenröra med en massa goa grejer.
Våffeli-våff!
 
Etiketter: frilans, familj, admin

Det är solsken, några flugor surrar på fönsterbrädan där jag sitter och skriver, jag har en kaffekopp nära mig och jag känner tydligt att det är dags för fredagstipset! Idag får ni ta del av något jag önskar att jag kommit på tidigare i livet. Eller jag har förresten inte kommit på det själv. Snappade upp idén nånstans ifrån jag inte minns - men nu är det i alla fall verklighet här hemma hos mig. Det ger en så god och lyxig känsla på bara några sekunder...
 

Jag har puttat i kardemummakärnor i en kryddkvarn! Kanske har var och varannan människa detta hemma men jag har då inte upplevt det förut. Så nu förgyller jag framförallt mitt kaffe med några rediga drag men detta hack funkar på fruktsallad, mackan, gröten, filen osv. Flott är bara förnamnet! Jag pimpade min mumma-kvarn med små stickers för jag har en likandan kvarn för svartpepparn. Vilket jag blev varse om häromdagen då jag drog i rejält med svartpeppar i kaffet. Mina ungar höll på att skratta ihjäl sig! :D Smartast är kanske att ha helt olika kvarnar för att undvika pepparchock.
 

Ser grusigt ut men är mycket gott. Jag låter kvarnen mala ganska grovt för då kan man liksom mumsa lite på kardemumman. Önskas kaffe deluxe på riktigt då fyller jag på med en skvätt av min egna mandelmjölk också. Så förflyttar jag mig till kaffehimmlen.
Nu hoppas, hoppas jag att våren håller i sig under helgen och att det kan bli läge för flera koppar kaffe utomhus.
Ha det gött, tjing!
 
Etiketter: tips, recept

Det här är ett av mina allra första minnen. Jag är fem år och Carola har vunnit melodifestivalen. Den gula tröjan är made in Italy, 100 % akryl. Byxorna har antagligen min mamma sytt och sandalerna, med klack, införskaffades på NK i Stockholm för dyra pengar. Jag hade fått en bättre begagnad ask blå ögonskugga och läppstift av min faster Eva. Men viktigast var självkart mikrofonen och att jag fick sjunga. Uppflugen på min pappas egentillverkade pingisbord nere i källaren i vårt hobbyrum, höll jag hov.

Som jag minns det, kände jag redan 1983 när jag var fem år, att sång var min grej. Jag var väldigt reserverad mot allt och alla när jag var liten. Sjukligt blyg helt enkelt. Lekte helst själv och uppskattade redan då att vara ensam. Men när det kom till sång, då ville jag att andra skulle lyssna. Framförallt lyssna - titta på mig var en annan sak. Ibland hade jag konsert inne på mitt rum och publiken fick snällt sitta ute i vardagsrummet och spetsa sina öron för att höra min sång. Uppfylld av koncentration och musikmagi kände jag mig hel när jag ensam, i mitt rum, sjöng för hela världen.

En annan viktig händelse kom några år senare. Det var sommar, sol och jippot Tisdagskul gick av stapeln i Rättvik. Ett gäng ungdomar, rätt många år äldre än mig, hade något slags framträdande - jag minns inte exakt vad de gjorde. Men jag kommer ihåg vad jag tänkte. Det där vill jag också göra! Där och då insåg jag, för att ta mig upp på scenen behövde jag krypa ur min bubbla som jag så gärna ville vara i. Ta för mig mer och visa hela mig.

Lite i taget klev jag utanför min komfort-zon och det stod inte på förrän jag propsade på att få spela och sjunga solo när musikskolan i Rättvik hade en konsert i kyrkan. Och det var något jag gått och laddat för själv, när det var 10 minuter kvar tills konserten skulle börja stegade jag fram till dåvarande rektorn och sa - hörrudu, jag tänkte sjunga den här! -  och visade upp noterna. En stund senare satt jag vid flygeln och sjöng och spelade "Music of the Night" ur Fantomen på operan för en fullsatt kyrka.
Goal!
 

Självklart har jag kvar min gula Carolatröja, den har en hedersplats i min studio. Den påminner mig om hur fenomenalt grundad jag är i mitt livs val - att jag redan vid fem års ålder kände att det vilade något magiskt över att sjunga. Att jag har valt att ägna mig helhjärtat åt sång, använda min röst. Jag är väldigt glad att tröjan finns kvar hos mig. Den peppar mig när jag behöver det och den får mig att våga ta stora språng och anta nya utmaningar.
 

Tack till Carola, tröjan och mitt 5-åriga, blyga jag, som vågade våga blomma.
<3
 

Igår jobbade jag med låtar jag kommer framföra på min ny-premiär. Av mig själv. Som sångerska. Senaste gången jag sjöng offentligt på en konsert var 3 december 2017 i Tyskland. Så ja, detta blir speciellt för mig och naturligtvis har jag sett till att välja min scen med omsorg. Natten mellan påskafton och påskdag sjunger jag vid midnattsmässan i Gryts kyrka i Stjärnhov, Gnesta. En mässa som går från mörker till ljus. Kyrkan kommer vara nedsläckt sånär som på några få tända ljus. Sedan återvänder ljuset under mässans gång.

Jag kommer sjunga krusiga koraler, kärleksfulla ballader, sånger jag aldrig sjungit förut och sånger som har funnits med mig länge. Personligen blir det en manifestation för mig själv. Pånyttfödelse låter klyschigt men va faan - jag har repat mig från sjukdom och stämbandsförlamning! Jag tar mig rätten att pånyttfödas i en vacker kyrka med fin akustik, förhoppningsvis omgiven av nära och kära. Från mörker till ljus!

Några ordentliga hits blir det - t ex You raise med up/Rör vid min själ. Alltid lurigt att göra berömda och älskade sånger tycker jag så den fick sig en omgång idag. Jag letar efter min egna ton i den, att hitta kraften men samtidigt behålla sprödheten och det genialt enkla som vilar över melodin. Vill du höra den färdiga versionen får du komma till Gryts kyrka, på min Facebook-sida finns ett work-in-progress klipp att kika på.

Välkommen att gilla mig på Facebook! >>
 

Fredag igen och självfallet kommer det ett fredagstips! Trots att jag har en sjukling här hemma hos mig så har veckan rivits av i en rasande fart. Jag har, peppar peppar, lyckats hålla mig frisk från förkylning och hosta i över ett år nu. Vilket är en lång period för att vara mig. Tänker att en anledning till mitt uppbyggda immunförsvar är maten jag äter och såklart att jag inte rört mig så mycket ute bland folk senaste året. Men barnen gör ju det, kommer hem och trynar på mig och sprider både det ena och det andra. Men det biter liksom inte tag. Lite småsnuvig har jag varit men inte ont i halsen eller annat jobbigt.

Så, vad äter jag då? Jo, det är mycket enkelt. En av de grödor jag använder som grund i min kost är grönkål. Varje dag, i någon form, äter jag dessa fantastiska blad. Idag fick de gå i en panna med lite kokosolja och samsas på tallriken med kyckling och små bitar mozzarella. Perfekt lunch!
 

Jag har hög värme i pannan, i med lite kokosolja, vänd snabbt runt, salta lite och ta-da, färdigt att inmundigas. Så gott, flott och enkelt!

Vill du levla upp grönkålen ytterligare - prova detta recept, du kommer inte ångra dig, jag lovar. Jag gjorde salladen för första gången i julas och alla som smakade baxnade och ville ha receptet. Sånt gillar jag! Och vänta inte till nästa jul utan kör på bara, smakerna passar närsomhelst. Grönkålen har en lång säsong eftersom den kan skördas även under vintern vid kyla och snö.

Ha en fin helg, med eller utan grönkål, tjing!
 
Etiketter: tips, recept

Idag är jag hemma med mitt minsta barn som hostar och hackar. Men minstingen, lillebror i familjen, är inte så liten längre. Faktiskt är han så stor att han fick vara själv hemma när jag drog iväg på ett möte på förmiddagen. Jag har tre olika konsertsamarbeten med Daga församling i Gnesta kommande månader och både ditt och datt avhandlades. Vad skönt det är med verkliga möten, en motvikt till allt man avhandlar per epost och telefon. Tankar och beslut blir mycket tydligare. Och så är det trevligt att träffa andra människor ibland - tycker till och med jag som har svart bälte i att älska ensamhet! Ska skriva ett blogginlägg snart där jag snickisnackar om ensamhet och hur det kommer sig att jag trivs så bra med att vara själv.

När jag kom hem efter mötet fixade jag lunch till mig och mitt hostande barn och sen har jag tillbringat eftermiddagen med att snickra ihop flera konsertprogram och gått igenom tonarter på sånger jag behöver öva in. En arbetsinsats som passade som handen i vanten för mig just idag, då det hemmavarande barnet pockat lite på uppmärksamhet då och nu.
 

Nu ska jag dra på mig vantar och gummistövlar och ta en språngmarsch ut till postlådan. Tjing för idag, på fredag kommer - surprise - FREDAGSTIPSET!
 

Brukar normalt inte vara en person som bryr sig så vidare värst mycket om vädret. Det går inte att påverka. Varför lägga energi på att ens diskutera det? Men nu. Jag blir alldeles nipprig av solen. Känns som jag är fem år och för första gången bär sandaler med klack när jag vaknar upp på morgonen och solen lyser. Blå himmel, vindar som ruffsar om mitt hår, ljuset, fåglar som kvittrar. Allt känns så värt! Tror det beror på att jag inte insöp något solljus alls förra året. Satsade mer på D-vitamin i burkform och höll mig inomhus pga post-operation och ur form big time.
 

I jakten på sol kom jag idag på den briljanta idén att flytta ut en pall, min autoharpa, en kamera och mig själv till vårt växthus. Provar lite får se hur det går, tänkte jag. Två och en halv timme senare rann svetten från min panna och jag hade övat både slag med plektrum, fingerplock och handslag. Och sjungit flera sånger och filmat en del. Samtidigt som jag haft känslan av att vara utomhus i solsken. Finemang ju!
 

Den uppmärksamme lägger märke till att jag sitter i luften på bilden ovan. Inte alla som vet att jag besitter denna kunskap.
 

Jag har inte varit igång så mycket med "naturellt" spel på harpan senaste tiden, alltså när jag spelar direkt med fingertopparna. Då kryper de fram, blåsorna. Så nu blir det tejp-påtagning resten av övningstimmarna denna vecka.
På min facebook-sida bjuder jag på ett klipp från dagens växthus-session, välkommen dit!
 

Dags för fredagstipset för tredje gången - betyder alltså att det blivit en tradition! För det är så, tredje gången i följd som någonting händer blir det per automatik tradition.

Jag vill tipsa om någonting som är enkelt, finns tillgängligt helt gratis och närsomhelst. Podcasts! Denna fantastiska uppfinning jag botaniserat bland i typ två års tid nu. Finns många bra, intressanta, underhållande, lärorika, humoristiska och beroendeframkallande. Jag lyssnar i princip dagligen till nån pod och såklart har jag mina favoriter.
 

Utan någon prispall får ni här mina fem i topp-poddar, så svårt att rangordna dem eftersom alla är så olika...

Vad fan håller jag på med?
En podcast om entreprenörskap med Linda Hörnfeldt och Alexandra Bylund. Mycket intressant om man är egen företagare.

Mia Skäringer & Anna Mannheimer
Brilliant humor och tvär sorg med två kvinnor som har levt och lever livet. Detta var den första pod jag började lyssna på och än har jag inte missat nåt avsnitt.

Framgångspodden
Alexander Pärleros gör underbara intervjuer med olika typer av människor som alla på något sätt har haft framgång inom någon bransch. Se till att lyssna på avsnitt där du inte känner igen personen som intervjuas - dessa program tycker jag är de bästa!

Träningsglädje TALKS
Träning, hälsa, inspiration, frustration - så himla intressanta vinklar. Jag får alltid massa nya idéer när jag lyssnar på denna pod.

Värvet
En till intervjupod som kryper lite närmare eftersom avsnitten är rätt långa. Kristoffer Triumf ställer både bekväma och obekväma frågor. Lite samma grej här som med Framgångspodden - så intressant att lyssna till mindre kända eller helt okända människor!

God lyssning om ni faller för någon av mina darlings.
Nu tar bloggen helg. Nästa vecka kommer jag blogga lite mindre frekvent eftersom jag istället trappar upp andra delar i mitt arbete. På Instagram uppdaterar jag dock dagligen, @backkarin heter jag där.
Tjing!
 
Etiketter: tips

Har ägnat en timme åt att leta inspiration till min nya hemsida. Surfat runt och samlat in länkar, bilder och idéer om uppbyggnad, rubriker, form och färg. Nu får grejen marinera tills imorgon då det hela får en ny genomgång.

Att medvetet leta inspiration är aldrig lätt. I mitt fall betyder det att jag tar på mig mina kritiska glasögon och börjar värdera. Den verkliga, sanna inspirationen är den som bara ramlar över mig. Att inte kunna värja sig för ett uttryck - litet som stort - och att det sedan stannar kvar och någon slags känsla börjar gro.

Det är lätt att fastna i att känna sig sämre, tänka att ”det där kommer jag aldrig kunna göra lika bra” när man upplever andra människors färdigheter och kunskaper. Jag jobbar ständigt med att försöka vara öppen och nyfiken för att kunna bli inspirerad. Har jag den ingången blir min upplevelse av andra människor en helt annan.

Ett av mina livsmål är att inspirera andra människor genom min röst, sång och musik. Jag önskar förmedla värdet av att aktivt kunna välja att bli inspirerad istället för att låta sig dras ner av negativa tankar. Negativa tankar får lättare fäste och känns starkare än positiva tankar. Av naturen går vi in i försvarsposition, tänker att vi behöver skydda oss själva mot det negativa. Sedan jag blev medveten om detta känns det enklare att parera mörka tankar. Påminner mig själv ständigt att jag inte är mina tankar och att jag faktiskt kan styra vad jag tänker. Det är ansträngade att må bra, både i kropp och själ. Det krävs stora insatser för att maskineriet ska ta sig fram någorlunda friktionsfritt. Jag har längtat mycket efter att känna mig helare, starkare, gladare och levande igen.
Och orka bli inspirerad. <3
 

Eftersom jag var borta och sjuk under hela 2018 hänger fortfarande frågan ”hur mår du nu?” i luften allt som oftast. Och just nu mår jag faktiskt riktigt bra! Framförallt känner jag att jag orkar med en rätt fullmatad dag och jag kommer snabbt till ro när det är dags att sova. Och sömnen hjälper! Jag är för det mesta ganska pigg när jag vaknar på morgonen. För bara några månader sedan hade jag svårt att komma till ro, vaknade titt som tätt med hjärtklappning och en känsla av att något var fel i kroppen. Om jag väl sov så var jag ändå dödstrött när jag vaknade. Det känns så befriande att jag har tagit mig ur detta gissel och att livet i mig har återvänt.

Jag har tänk dela med mig av mina upplevelser runt hypertyreosen, Graves sjukdom, operationer och stämbandsförlamning. Men just nu njuter jag så himla mycket av att känna mig frisk och alert. Jag har skrivit spaltmeter av texter som handlar om min sköldkörtel och jag vill sprida dem, det får bara dröja lite. Jag marinerar mina ord och bearbetar i tystnad, blir kanske ännu mer intressant läsning då?

Tipsar er som är intresserade att gå in på Sköldkörtelförbundets hemsida och uppdatera er på det senaste som händer inom förbundets satsning ”De Vårdlösa” - för nu börjar det verkligen hända grejer! Även om jag mår bra nu och min medicinering verkar fungera så finns det inga garantier för att jag kommer må tipp-topp i framtiden. Det är så viktigt att lyfta förbundets satsning ”De Vårdlösa” för det berör så väldigt många människor. Bli gärna medlem eller skänk en gåva om du har möjlighet. Du har säkerligen flera i din närhet som har en sköldkörtelrelaterad sjukdom - uttalad eller dold.

Nu ska jag dra iväg på repetition med min fina kör här i Gnesta! <3
 

För två veckor skrev jag om mitt nytänk när det kommer till att planera in arbetsuppdrag. Jag vill hitta en bra balans mellan arbete, inhämtning och återhämtning under veckorna. Inlägget finns här >>

Den här veckan lägger jag till ett planeringsverktyg, nämligen batch working. Kort och gott - fokus på en sak i taget. Jag kommer dela in min arbetstid i 2-timmars block där jag endast har en uppgift med tydligt mål att koncentrera mig på att göra t ex skriva ett körarrangemang. E-post, telefon, sociala medier och andra störningsmoment är bortkopplade. Efter varje block har jag 15 min paus. Och mitt på dagen minst 45 min lunch.

Under förmiddagen idag gjorde jag två block, 08.15-10.15 planerade jag kommande repetitioner för kören jag leder och 10.30-12.30 arbetade jag med en webbutbildning jag deltar i. Lunch 12.30-13.15 och nu är jag inne på dagens tredje block 13.30-15.30 som är att skriva dagens blogginlägg samt planera för resten av veckans inlägg.
15.45-16.30 blir ett kortare block då jag kommer rensa min e-postinkorg och svara på det som behövs svaras på och checka av vad jag ska göra imorgon, om något tilkommit eller behövs ändras på.

Inrutat? Ja. Men jag tror och hoppas att det kommer göra mig mer effektiv och kreativ. Min kreativitet triggas för det mesta igång av fasta ramar, känner mig friare då. Jag har alltid försökt ha bra struktur när jag arbetar men detta är en ny form. Jag har varit mer multi-tasking all over tidigare med massa olika listor som ska bockas av hit och dit. Batch working är ju single-tasking i sin renaste form.

Nu har jag också ett gäng möten inbokade denna vecka, jag kommer alltså inte göra tre rejäla 2-timmars block varje dag. Men jag har planen klar för hur veckan ser ut och jag vet att jag kommer hinna med allt jag behöver plus lite till. Det känns väldigt bra.

Mer info om batch working kan du hitta hos Jacqueline Wester som kallar sig "skogsbunden digital kreatör" - så himla flott! Hon har en guide som presenterar batch working på ett bra och kortfattat sätt.

Nu ska jag batcha mig igenom resten av veckan - gråvädret till trots!
 
Etiketter: kreativitet, frilans, admin

Hurra!
Det är 1 mars. Härligt med ny månad, värt att fira tycker jag. Solen skiner idag, i alla fall här i Gnesta. Jag var ute och rastade mig själv en stund på lunchen, har börjat vänja mig vid att det är finväder med solsken. Håller tummarna för att det håller i sig.
 

Vi lämnar solen för ett tag och kryper in i biosalongen på Elektron i Gnesta. Jag har jobbat som sång-coach under flera år när Gnestarevyn satt upp sina föreställningar. Så även detta år. Det är betydelsefullt och inspirerande att det på en mindre ort satsas och produceras föreställningar skapade av en liten skara människor som själva är knutna till orten. Insatsen ensemblen och alla kring-arbetare gör för att få det hela att rulla är helt fantastisk. Ofta lämnar jag Gnesta för att jobba någon annanstans men revyn erbjuder mig ett ypperligt tillfälle att arbeta på hemmaplan. Det tackar jag inte nej till.
 
Jenny Wolf och Mats Hammarlöf i "Gullans barnvisor". Foto: Felix Csapucha Eriksson
Jenny Wolf och Mats Hammarlöf i "Gullans barnvisor". Foto: Felix Csapucha Eriksson

Därför blir mitt tips denna fredag att gå och insupa en lokalproduktion av något slag. Finns det ingen precis där du bor snokar du rätt på närmsta ställe. Det kan handla om konsert, teater, dans, konst - något som behöver och kräver en publik för att bli levande. Bor du i en större stad, leta rätt på något utanför de redan stora och etablerade scenerna. Det finns så mycket att upptäcka!
 
Frontar på scenen gör Åke Sandklef, Carina Nilsson, Jenny Wolf, Eva Lysell, Anne Jonsson, Eva Ovesdotter och Mats Hammarlöf. På balkongen sitter Sture Nilsson och Bengt Landin. På orkesterhyllan finns Mattias Moberg, Thomas Berndts, Anders Wideland och Anders Wolf.
Frontar på scenen gör Åke Sandklef, Carina Nilsson, Jenny Wolf, Eva Lysell, Anne Jonsson, Eva Ovesdotter och Mats Hammarlöf. På balkongen sitter Sture Nilsson och Bengt Landin. På orkesterhyllan finns Mattias Moberg, Thomas Berndts, Anders Wideland och Anders Wolf.

I Gnesta har nu snart 1 650 personer sett årets lokalrevy och det är 15 % av Gnestas totala folkmängd. Stärkande för ett litet samhälle att många människor delar samma typ av upplevelse. Det blir en snackis på byn, det skapar samhörighet och det höjer livskvalitéen både hos publiken och hos dem som skapar och spelar föreställningen.

Det känns viktigt att lyfta fram alla dessa fantastiska ideella krafter inom kulturvärlden. De lägger ner oerhört mycket arbete, de har ovärderliga kunskaper inom sina områden och många lägger ner större delen av sin fritid på att driva och utveckla sin typ av kultur. Vad vore Sverige utan alla lokala revyer? Utan alla körer? Utan alla arrangörsföreningar som ser till att det ordnas olika typer av kulturevents även på landsbygden? Plocka bort all kultur som drivs av ideella föreningar eller dylika grupper. Då blir det inte mycket kvar. Några få, statliga institutioner i storstäderna och inte så mycket mer.

Därför vill jag slå dubbla slag för den lokala kulturen. Vad underbart att den finns och frodas! Den ger människor upplevelser att minnas, att glädjas åt. Den skapar arbetstillfällen åt oss frilansande musiker, skådespelare, dansare m fl. Den lokala kulturen gör Sverige till ett härligare land att leva i. Och den behöver sin publik.

Nu säger jag trevlig helg, ha det gött!

Ett bonus tips - följ mig på Facebook och hör min vårhälsning >>
 
Etiketter: gnesta, lokalrevy, kultur, tips

Idag får ni säga hej till mitt alterego Britt-Marie! Hon tar på sig glasögon och läppstift och kryper fram när det är dags att göra, för mig, läskiga eller obehagliga saker. Prata i telefon med okända människor, skriva sälj-eposts, grabba tag i högar av papper där ovissheten om vad papperen egentligen betyder är stor osv. Har med andra ord en dag fylld av administrativt arbete. Tjo. Roligare än så blir det inte.
 

Här inne har jag/Britt-Marie spenderat större delen av dagen. Mitt lilla hus. Min studio. Min singing cave. Tänkte att ni ska få titta in nån dag och se er omkring.
---> Vill ni det?

Ser i denna sidas statistik att det faktiskt är ett gäng som kikar in här då och då. Vill ni lämna ett avtryck i kommentarerna får ni väldigt gärna göra det. Det vore så intressant att veta vilka som hittar hit.
 

Idag tänkte jag snickisnacka lite om kulning. Denna fantastiska röstteknik som gett mig så mycket genom åren. Först en kort historisk tillbakablick, vad är egentligen kulning?

Kulning är sprungen ur den svenska fäbodtraditionen. Kvinnorna i jordbruksfamiljer tog sommartid djuren från gården i byn till fäbodarna - detta för att åkermarken i byn skulle kunna odlas istället för att tjäna som bete till djuren. Fäbodarna var ofta belägna på en höjd omgiven av skog och ängsmark. Där fick djuren gå fritt och beta. För att hålla ordning på dem använde kvinnorna sina röster, lockade och ropade. De meddelade sig sinsemellan också, kunde göra sig hörda milsvida omkring om t ex en ko saknades eller om vargen lurade. Ett oerhört effektivt kommunikationssystem alltså!

Att kula är fantastiskt stärkande i kropp och själ för utövaren. Och som lyssnare kan man få sig en magisk upplevelse - allra helst utomhus i fuktig luft, gärna vid ett mindre vattendrag med skog omkring. Under Falu Folkmusikfestival anordnades många kvällar med vallmusik runt Stångtjärn som ligger några kilometer från centrala Falun. Stångtjärn har just perfekta förhållanden, ljudet bär iväg över vattnet och rumlas runt i skogen.
 

Jag minns inte exakt när jag blev medveten om kulningens existens. Tror att jag var i tidiga tonåren. Jag började spela fiol när jag var 12 år och sen blev jag rätt kvickt besatt av folkmusiken. När det var dags att välja gymnasium så ställde jag in siktet på att gå estetiska programmet med inriktning musik vid Haraldsboskolan i Falun. Och så blev det. Jag och några av mina musikerpolare blev inbjudna att provspela i folkmusikgruppen Gränslöst som då var verksam i Falun. Kul tyckte vi - nu lär vi visa framfötterna! Stefan Westerberg som ledde gruppen kastade ut frågan om någon kunde kula? Jag såg min stora chans och räckte snabbt upp handen. Grejen var den att jag hade aldrig kulat förut, mer än att jag gjort något halvhjärtat försök under nån skogspromenad. Hursom - jag reste mig upp och ”la av” en kulning. Och jublet efteråt var stort, alla tyckte det var grymt att jag kunde kula! Fake it till you make it tänkte jag. Det funkade ju!

Efter min spontana premiärkulning insåg jag att jag behövde mer kött på benen och anmälde mig raskt till en kulningskurs för Britta Röjås. Av Britta lärde jag mig verkligen tekniken på riktigt och många snygga fraser och melodier. Den perfekta språngbrädan för att fortsätta kula och lockropa.
 

Kulningen har inneburit så mycket glädje och äventyr i mitt liv. Resor, miljöer, människor, situationer jag aldrig nånsin skulle hamnat i om det inte varit för min kunskap i kulning. Idag stegade jag ut i solen efter lunch och kulade mig varm och glad under nästan en hel timme, den känslan, wow! Stämbandsförlamningen jag drabbades av i maj 2018 satte, tack och lov, inte några spår i min röst.

Vill du hänga med mig och få mer info om vad jag gör  - se till att följa mig på sociala medier, jag finns på
Instagram - @backkarin
Facebook - www.facebook.com/karinericssonback
Länkar finns också längre upp på sidan!
Idag har jag t ex delat med mig av flera olika videos där jag kular och ropar.

>> Är du intresserad av att lära dig kula?
Här finns info om kurser jag kommer ha under vår och sommar >>
Hoppas vi ses vid något tillfälle, välkommen med din anmälan!
 
Jag bjussar dig på våren idag, varsågod!

Jisses vad jag n j u t e r av våren som råder hos mig. Kanske kommer det ett bakslag med snöglopp, på-nollan-väder och värsta sortens slaskväder men det struntar jag i. Nu tar vi ut glädjen i förskott hörrni! Det har jag lärt mig att göra. Hitta en plats utomhus med sol i lä och njut en kopp kaffe eller te. M-m-m.

Min förra vår var tyvärr inte lika njutningsfull, jag orkade inte ta in ljuset och allt det härliga som kommer med vårens inträde. Jag hängde rätt ofta tidiga mornar på Gnesta vårdcentral. Lämnade olika typer av prover då jag svajade rätt rejält i mitt mående. Fastande skulle jag såklart vara, frukosten fick vänta. Med spår av kuddavtryck i ansiktet drog jag på mig första bästa klädesplagg som fanns närmast sängen. Sov-ruffsiga håret åkte upp i en knut och så snabbt ut till bilen och in till Gnesta och vårdcentralen.

En av dessa dagar, när livet kändes åt det tyngre hållet, begav jag mig till ICA efter avklarad provtagning. Handla det viktigaste, snabbt in, snabbt ut. Vid kassan hörde jag en röst: ”Ursäkta mig”. Åh nej, hann jag tänka, nån vill prata med mig, jag orkar inte. En okänd, yngre kvinna berättar glatt för mig att hon totalt köper min stil. Mina kläder, mina skor, mitt hår - jag rockar helt enkelt. Tror och hoppas att jag i mitt förvånade tillstånd lyckades få ur mig ett tack. När jag gick ut till bilen kände jag mig hundra gånger mer levande än när jag gick in på ICA. Den där korta, blixtsnabba kommentaren gjorde min dag. Jag har tänkt på tillfället många, många gånger sedan dess.

Alltså, det är så häftigt hur en sån liten grej, okända människor emellan, kan bli så betydelsefull! Jag blir alldeles rörd när jag tänker på det. Det här med att vara bjussig är så viktigt och det vore så härligt befriande om det fick ta större del i våra liv. Det är så lätt! Gratis åt båda håll! Bjussa mera, helt enkelt! Jag försöker göra det så ofta jag kan. Har det lite som en sport att - till okända människor- lämna en beundrande komplimang. Det som är en liten gest från mig kan bli något stort hos en annan.
Nu går jag ut i våren!
 
Etiketter: bjussa mera, våren

En bloggidé jag har är att fredagar har TIPS! som stående tema. Jag tipsar om precis vad som helst. Idag vill jag slå ett slag för att göra sin egen mandelmjölk och av ”mandelsmulet” som blir över - energifyllda små mandelbollar.

Under resten av mitt liv är jag bunden vid externt sköldkörtelhormon - eftersom jag inte längre har någon sköldkörtel som kan producera hormonet. Just nu tar jag Euthyrox varje morgon, en medicin som är väldigt lik Levaxin. Levaxin är den mest använda typen av syntetiskt sköldkörtelhormon.

Mejeriprodukter hämmar upptaget av Euthyrox och eftersom jag är intresserad av att maxa min hälsa så skippar jag det på morgonen. Istället tar jag mandelmjölk i dagens första kaffekopp - och jag fixar den själv. Superenkelt och grymt gott. Passar utmärkt i smoothies också.

Detta behövs:
200 gr sötmandel (med skal)
7-10 dl vatten
Saft-maja (tygduk med ställning) eller finmaskig sil
Bunke
Flaska att förvara mjölken i
 

Lägg sötmandeln i blöt, förslagsvis över natten.
Skölj sedan mandlarna i vatten, lägg dem i en mixer och häll på typ 7-10 dl vatten. Häller du på 7 dl får du en krämig dryck, typ kaffegrädde. Tar du 10 dl blir det mer ”standard” mjölk. Jag brukar ta runt 8 dl för då tycker jag den blir perfekt och passar i kaffe.
 

Mixa runt i några minuter för att mandlarna helt ska finfördela sig. Sen häller du över allt i en saft-maja och låter det rinna av. För att få ut all dryck är det bra att ”mjölka ur” tygduken, om det är en sån du använder. Jag brukar ta loss duken från ställningen och klämma försiktigt på mandelmassan så kommer det ut nån deciliter dryck till.
 

Nu är mandelmjölken färdig! Häll upp på flaska eller dylikt och förvara i kyl. Kan inte säga exakt hur länge den håller sig för min brukar ta slut rätt snabbt. Men säkert en vecka i alla fall.

Det överblivna mandelsmulet går alldeles utmärkt att använda till att göra mandelbollar - goda små bollar som funkar som extra energiintag närhelst man behöver.

Mandelsmul (överblivet från mjölktillverkningen)
1,5 dl rostade kokosflingor
Ca 100 gr kokosolja eller smör
Kardemumma, kanel, ingefära etc. efter tycke och smak
Ev steviadroppar (naturlig sötning, påverkar ej blodsockret)
Matberedare eller stavmixer

Lägg ner mandelsmulet i en mixer, matberedare eller använd en stavmixer. Rosta kokosflingorna i torr stekpanna. Häll ner hälften av kokosflingorna i mandelsmulet. Tillsätt kokosolja eller smör (jag föredrar kokosolja utan smak) runt 100 gram är lagom men jag brukar känna mig fram till lagom konsistens. Krydda med kardemumma, kanel, ingefära - här kan man gå lös hur man vill. Önskas sötning funkar det fint att droppa i lite steviadroppar. Obs att det behövs väldigt minimal mängd stevia, blir det för mycket smakar det inte bra… Börja med 4-5 droppar och provsmaka dig fram. När du fått till en smet är det bara att börja rulla bollar och låta dem få en liten slutfinish av kokosflingor. Jag brukar göra mina bollar rätt små, tänk munsbit storlek. Funkar utmärkt att frysa, jag har alltid en låda mandelbollar redo i frysen!

Receptet på mandelmjölk hittade jag på den den fin-fina bloggen Fredrik bakar, så värt att hålla koll på den om du gillar att baka och laga mat. Fredrik är fotograf och bilderna i bloggen är helt magiska. Mandelbollarna har jag komponerat ihop själv efter eget huvud.

Nu ska jag ta tåget till Stockholm för en spännande eftermiddag tillsammans med kollegor jag inte träffat på länge.

Trevlig helg och lycka till med mandelmjölkandet om ni testar!
 
Etiketter: tips, recept

Jag har infört en ny grej när jag lunchar hemma - LUNCHBOKEN! Supertrevligt initiativ som jag själv hittat på! ;-) Jag läser helt enkelt i en bok när jag intar min mitt-på-dagen-måltid. Har precis avslutat Anders Ströms bok ”Fenomenet Ingvar Kamprad - en bok om hans liv”. Anders Ström skriver så himla bra tycker jag. Boken innehåller mycket fakta men är levande och det vilar någon slags poetisk känsla över språket som tilltalar mig. Skön rytm. Perfekt lunchbok skulle jag säga, väldigt intressant men ändå inte den där bladvändaren som gör att man inte kan sluta läsa, risk att lunchrasten drar ut på tiden då…

När jag och familjen var på IKEA senast droppade jag en massa fakta och anekdoter bl.a om hur IKEAs ta-själv-lager uppstod. Ett väldigt spännande företag att läsa om och inspireras av. IKEAs tillkomst och det sätt Ingvar byggt upp och utvecklat företaget på är bara så imponerande.
Läs mer om boken här >>
 

Idag grabbade jag tag i Bo Setterlind innan jag lämnade min studio för lunchbreak - samlingen Stryk molnet från din panna. Jo tack Bo, det behövs både titt som tätt.

Jag har gillat Bo Setterlind så länge jag kan minnas. Upptäckte honom när jag som liten läste dödsannonser i Falu Kuriren hemma i Rättvik. Jag läste och tårarna trillade. Lyckan när jag fattade att det gick att sjunga nästan alla dikter - de var ju också sånger!

Faktiskt var alla dessa dödsannonser med sina vackra dikter och hälsningar inkörsporten till mitt intresse för visor och folkmusik. Det melankoliska och vackra talade till mitt lilla hjärta, gjorde avtryck och stannade kvar. Idag, när solen har silat sig in genom alla fönster och värmt upp både mitt hus och mina fötter fastande jag för denna lilla pärla till dikt:

En liten flöjt har vaknat,
den börjar dagen med en dans.

Jag gläds åt rytmen som ett barn
och nynnar som om ondska inte fanns.

Vad det är skönt att leva, när ej endast törnen
men också toner smyckar livet.

 
Solen var extra närvarande idag och jag har också känt den där sköna känslan av att musiken smyckar mitt liv igen, efter alla törnar som jag gått på. Tonerna föll genom improvisation på plats under inspelningen så detta är alltså musik under utveckling, ett första utkast, ingen färdig sång. Men jag vill ändå dela med mig av den. För slår den an något hos mig slår den med allra största säkerhet an hos någon annan.

Bo Setterlind står för orden och jag för tonerna. Jag sjunger och kompar mig själv på min hang (hand pan).
 

Work in progress - SOLFLÖJT


Hej då solen, tack för idag och tack för fräknarna.
 

Sommaren 2011, veckan efter midsommar, jobbade jag med Låtläger Sörmland.
Ett 40-tal ungdomar, kursgård, fantastiska kollegor, folkmusik i massor, strålande väder, bad, god mat - rätt perfectemundo kort och gott. Jag undervisade i sång och ensemblespel men helst ville jag tillbringa tid i kylrummet innanför köket. Något var fel. Jag var ohemult varm och trött men hade ändå svårt att sova. En pulserande, tryckande känsla kom inifrån mig själv och kylrummet var räddningen. Svalt, mörkt, tyst.

Låtlägerveckan tog slut och jag kom hem och vilade. Hade inga måsten men var ändå grymt stressad. Över vad? Jag förstod inte. Några veckor senare drog jag till Spanien med familjen. Där tillbringade jag mest tid i sovrummet med alla gardiner fördragna.
Nu hade huvudvärken from hell tillkommit och hjärtklappning. När vi var på väg hem till Sverige fick jag ett utbrott på flygplatsen när vi stod i boarding-kön. Jag ifrågasatte med hög röst och fäktande armar ventilationen och den uppenbara avsaknaden av air-condition. Jag var så varm. Arg. Och omänskligt trött, seg och ofokuserad men ändå stressad.

Märkligt nog så sökte jag inte vård direkt när jag kom hem. Vi for istället vidare till Dalarna för att hälsa på min släkt. Några dagar in på besöket märkte jag sent en kväll att min puls var väldigt hög. Vad jag än gjorde gick den inte ner, låg på 130 slag/min.
Morgonen därpå åkte jag in akut till Mora lasarett för undersökning. Läkaren jag träffade misstänkte hypertyreos (överproduktion av sköldkörtelhormon) direkt men hänvisade mig till vårdcentralen för provtagning.
 

Efter besök på vårdcentralen fick jag betablockerare för att ta ner min puls och order om att vila. När jag kom hem till Gnesta blev jag inskriven på Medicinkliniken vid Nyköpings lasarett. Där fick jag diagnosen Graves sjukdom - mer info här >>

Medicinsk behandling rullade igång i tablettform med Thacapzol. Thacapzol "stänger av" sköldkörteln och produktionen av hormon. Efter några veckor fick jag börja ta Levaxin som är syntetiskt framställt sköldkörtelhormon - tyroxin, T4. Jag fick fortsätta ta betablockerare ett bra tag då mitt hjärta fortsatte rusa och pulsen var väldigt hård.

I dryga två år medicinerade jag med Thacapzol och Levaxin. På dessa år sjönk de antikroppar som min kropp själv börjat producera ner till nästan noll-strecket. Jag gick av medicinerna, fick gå på täta provtagningar för att kolla mina hormonnivåer och mina värden höll sig där de skulle. Jag var frisk.
 

Vi är idag många människor som lever med sjukdomar relaterade till sköldkörteln.
En del får hjälp och blir friska. Andra kämpar hårt för att råda bot på det som är fel. Sköldkörtelförbundet driver kampanjen De vårdlösa som syftar till att belysa den problematik som finns inom vården av sköldkörtelsjuka i Sverige idag. 92 000 mår dåligt trots behandling och 46 000 är för sjuka för att arbeta. Det finns också ett stort mörkertal av människor som lever med hormonavvikelser utan att veta om det, som blir felaktigt diagnostiserade och felmedicinerade.

---> Har du någon i din närhet som har problem med sköldkörteln eller är du själv drabbad? Berätta gärna din historia för mig om du vill! Använd kommentarsfältet eller posta direkt till mig under kontakt, överst på sidan i menyn.
 

En grej jag har ägnat mig åt under mitt utan-jobb-år är att hitta ett smart och effektivt sätt att strukturera upp mitt arbete på. Som frilans har jag ständigt flera projekt att styra upp och det har tidigare varit mer regel än undantag att mina veckor blir överbokade av jobb. Det här är inte exklusivt gällande för oss frilansande varelser - det är ett samhällsproblem i stort. Och de flesta tycker att det är roligare att säga ja än nej.
Hur få tiden att räcka till det man vill och behöver?

Min nya mall för att planera in mina arbetsuppdrag har fått rubliken ”En rimlig vecka”. I korthet går det ut på att en obokad vecka inte har någon färg alls i min jobbkalender. Bokar jag in något blir veckan gul. Allteftersom veckan fylls på ställer jag mig frågan om det är rimligt att boka på mer. Jag lägger in tid för återhämtning och även inhämtning - alltså att jag ser till att ha utrymme för vila INNAN jag ska prestera och leverera, inte bara efteråt. När en vecka känns fylld markerar jag den grön och grönmarkerade veckor är fullbokade veckor. Då ska där inte bokas in fler uppdrag.

Ska bli spännande att se hur denna idé fungerar i praktiken. När jag tittar tillbaka i min kalender för tidigare år ser jag att många veckor är HELT SJUKT orimliga. Jag fattar inte hur jag pallade med. Eller det gjorde jag ju inte heller - jag blev sjuk. Inte bara en gång, utan två. Mer om det imorgon.
 
Foto: Patrik Bonnet
Foto: Patrik Bonnet

Jag kommer jag ä n t l i g e n återförenas med mina kollegor i Irmelin senare i veckan! Maria Misgeld och jag träffades i höstas över en kopp kaffe men Eva Rune har jag inte träffat på över ett år. Jisses! Men vi har självklart snickisnackat i telefon.
På fredag är målet fixa nya pressbilder i Stockholm och det är Patrik Bonnet som fotograferar - han har även fotat bilden ovan, från en konsert i Sofia kyrka, Stockholm.

—> NYHET! Jag får titt som tätt förfrågningar om jag ger några kulningskurser - och ja, nu har jag äntligen ett gäng tillfällen på gång! Inga förkunskaper krävs, bara lust till att ropa, locka, kula och använda rösten.

4 maj håller jag i en workshop i Stockholm på Kulturama,
info och anmälan här >>

18 maj håller jag i en kursdag kl. 11-16 vid Sigridslund Café & Handelsbod, Årdala, Sparreholm, Sörmland, anmäl dig här >>

3-4 juli håller jag en 2-dagarskurs i Boda, Rättvik, Dalarna,
info och anmälan här >>
 
Foto: Anita Hedlund
Foto: Anita Hedlund
Bilden ovan från kulningskurs vid Hornstämman i Dunker, Flen, för några år sedan.
En typisk kulningspose för mig ;)
Hoppas vi ses vid något kurstillfälle, alla som kan låta kan lära sig kula!
 
Etiketter: kurs, irmelin, frilans, sång, kulning
Att starta upp bloggandet igen har för mig varit en lång startsträcka. Jag bloggade konsekvent nästan varje dag under drygt ett år när mitt yngsta barn var litet. Det var så härligt lustfyllt att skriva av sig och det gav mina föräldradagar en större mening mellan bebis och allt som hör därtill. Just idag fyller min yngsta 9 år så det var alltså rätt längesen mitt tangentbord glödde för jämnan. Lite sporadiskt bloggande har det blivit under åren men jag har aldrig lagt ner någon större tid och kraft på det.
 
Those were the days... Min son kör tåget ända in i köket 2012. Bild hämtad från min gamla blogg "Mamma K och världen" - den finns inte kvar publikt på nätet men jag har sparat allt. Fina minnen.

Hursomhelst - jag har saknat det. Bloggandet. Skrivandet. Formulerandet och funderandet. Att skriva mina tankar gör mig närvarande och levande på ett skönt sätt. Och jag har varit allt annat än just levande under det senaste året. 2018 försvann i en hopplös dimma. Det ljusnade lite under oktober och november men sen blev det dimmigt igen.

Jag har varit sjukskriven i över ett år, helt borta från mitt jobb som sångerska, yrket jag passionerat utövar. När jag var liten sjöng jag redan innan jag kunde prata och sången har varit mitt kall i över 20 år. Onsdagen den 2 maj 2018 vaknade jag upp efter en operation och fick veta att jag drabbats av stämbandsförlamning. Ridån gick ner obeskrivligt hårt efter det beskedet kan jag säga.
 

Nu vill jag flyga igen! Sjunga, leva, skapa, vara en bra förälder och förebild, upptäcka och lära mig nya saker. Jag vill låta mig inspireras av alla fantastiska människor jag möter var jag än vänder mig. Jag vill dela med mig av min musik till alla som vill lyssna. Jag vill berätta om hur det var när min sköldkörtel blev sjuk och jag med den. Hur jag har tacklat och parerat sorg, ilska och uppgivenhet som genomsyrat mitt liv under en längre tid. Det finns så många människor som lever med sjukdom i sköldkörteln och aldrig får den hjälp de behöver. En del vet inte ens om att det är en sköldkörtelrelaterad sjukdom de lider av.

Jag är ingen läkare eller expert. Eller jo - förresten - jag är expert på mig själv, min kropp och min historia. Denna blogg kommer genom ord, musik och mina upptäckter om hur jag vill leva mitt liv bjussa på en massa saker. Jag ser fram emot många nya, spännande och intressanta möten och dialoger. Det vore synd och skam att vänta tills blogg-layouten är perfekt, för det blir den aldrig. Nu börjar jag.
 
Försöker förlika mig med att jag har en ny form på min haka och ett 10 cm ärr som löper rakt över halsen. Jag provar just nu Spotner - Scar Gel. Och tejpar över när jag är i sol. ---> Någon som har en mirakelkur på hur man blir av med ärr?

OM KARIN

Sångerska, musiker och pedagog. Mångfacetterad dalkulla med bopålarna nedslagna i myllan på den sörmländska landsbygden.

Jag började sjunga innan jag kunde prata och har aldrig slutat. Inom mig sjunger jag mest hela tiden. Jag sjunger själv och jag sjunger med andra. Jag har stått på scen sen tidiga tonåren och haft sång och musik som yrke i 20 år.

I bloggen delar jag med mig av mitt arbete som frilansande inom musikbranschen, förmedlar min syn på livet och sånt jag gillar.
I mitten av 2018 drabbades jag av stämbandsförlamning i samband med att min sjuka sköldkörtel (Graves sjukdom, hypertyreos) skulle opereras bort. Efter ett oväntat långt sjuk-break på över ett år tar jag nu nya tag. Känner mig mer inspirerad än någonsin förut!

            UTBILDNING

Kungliga Musikhögskolan 1998-2002
Musikerutbildning, sång
Institutionen för folkmusik

Kungliga Musikhögskolan 2002-2004
Pedagogisk påbyggnad, sång
Institutionen för folkmusik

      SKILLS & UPPDRAG

Sång
Kulning & lockrop
Fiol, autoharpa och piano
Körledare, dirigent
Sångpedagog & sångcoach
Musikkomposition & musikarrangering
Projektledare

Uppdrag i urval:
Turnéer i Europa, Asien, USA
Galor i Blå Hallen & Gyllene salen
Polarprisgalan, TV- och radio
Skivinspelningar

Följ mig på Instagram:

Följ mig på Facebook:

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Länkar