BLOGG - musik & mellanrum

Vad jag gör, min syn på livet och saker jag gillar

2019 > 04

Foto: Knut Capra Pedersen
Foto: Knut Capra Pedersen

Förra fredagen hade jag två timmars fotosession med Knut Capra Pedersen. Han är fotograf och bor i Gnesta. Jag gillar att anlita personer i mitt närområde. Det känns tryggt. Man kan få personliga referenser från människor runt ikring och resultatet av samarbetet känns oftast mer hjärtligt. Och fotografering handlar ju väldigt mycket om samarbete. Jisses vilka skumma fotograftyper jag mött genom åren...
 

Knut är dock allt annat än skum! Tydlig, engagerad och kreativ i stunden. Bra egenskaper för vem som helst men speciellt hos en fotograf. Vi flyttade fram tidpunkten för fotograferingen några dagar vilket visade sig vara ett smart drag. Ursprungsdagen onsdag bjöd snöglopp och på-nollan-väder, hua. Vi hamnade istället i väderleken växlande monlighet, +8-10 grader och lite svaga vindpustar. Jag fixade hela sessionen utan att behöva dra på mig tjockjackan en endaste gång, frös inte det minsta. Ull-underställ is da shit.
Vi förflyttade oss runt i Smedsta och testade olika bakgrunder och poser. Jag har samarbetat med flera fotografer här hemma förut och har mina älsklingsplatser. Det känns så fint. Jag arbetar mycket hemifrån och önskar att jag kan göra det ännu mer i framtiden. Så vad passar då bättre?
 
Foto: Knut Capra Pedersen
Foto: Knut Capra Pedersen

En liten sneakpeak på bild från dagen. 9 maj är det tänkt att min nya webbsida ska lanseras, skräckblandad förtjusning inför det. Jag jobbar just nu med att skriva nya texter. Involverar och trakasserar min familj och närmaste vännerna med frågor om typsnitt, färger, tekniska funktioner, användarvänlighet, uttryck, intryck, avtryck. Men. Det är så värt. Jag behöver och vill lägga ner min själ i detta för att min personlighet ska poppa fram. Försöker släppa tanken på att allt ska vara perfekt i ordning. Istället tänker jag att det är mitt skal jag bygger nu. Fyllningen kommer allt eftersom. Vill att min webb ska bli en levande digital plats att återvända till, upptäcka nya saker. Funderar på hur jag ska fira lanseringen den 9 maj - kanske med nån slags livesändning? Eller så är jag plakat efter att grejat järnet med att få det hela klart... :)
 

Nu är påsken igång, familjen är ledig och alla är friska. Väldigt fina påskharar har flyttat in hos mig och jag har ett spännande sånguppdrag om några dagar. En får kosta på sig att njuta lite. Vända nästippen mot solen en stund. Ta en extra kopp kaffe.
Tjing!
 

Idag firas World Voice Day. En dag för att uppmärksamma rösten, vårt viktigaste verktyg när det gäller kommunikation. Det anordnas olika typer av röstevenemang; föreläsningar, konserter, workshops etc. över hela världen. Jag har under många år varit engagerad vid tillställningar där jag sjungit, kulat och snickisnackat men i år har jag firat lite mer på mitt eget hörn.
 

Började min dag med att styra kosan mot Gryt för att repetera i kyrkan inför lördagnattens midnattsmässa som jag ska sjunga på. Den korta bilresan dit har alltid en slags magi över sig. Första gången jag upplevde det sörmländska landskapet och naturen på riktigt var nämligen på just den sträckan, bilvägen mellan Gnesta och Gryt. Snart 20 år sedan är det nu, jag var inbjuden att sjunga vid Kammarmusikfestivalen i Gryt och blev hämtad vid pendeltågsstationen i Gnesta. Tänkte att "här skulle jag kunna tänka mig att bo, påminner om Dalarna men ändå nära till stan...". När jag några år senare träffade en kille från Gnesta var saken biff! Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans. Och inte ha nån annan kille heller för den delen.
 

Vi, jag och Mari som är kantor i Daga församling, repade på musiken några timmar och pratade ihop oss om tågordningen på alla olika delar i mässan. Gryts kyrka är så fin och bra att sjunga i, lagom akustik, det blir inte "grötigt" som det lätt kan bli i större kyrkor. Jag ska bl a. premiär-sjunga a cappella i kyrkan med min loop-pedal. Kommer att spela in min själv under konserten och sedan lägga på sångstämmor så att jag blir som en hel vokalensemble. Jag har använt loop-pedal tidigare men då alltid tillsammans med instrument. Detta blir något annat. Mer avskalat.
 

Hade tänkt fotografera mer i kyrkan än vad jag gjorde men musiken fick all min uppmärksamhet, med rätta. Så underbart att hitta tillbaka och känna fokus och total närvaro i musiken igen. My favorite thing.
 
Etiketter: sång, gnesta
Hallojs - fredag igen! Idag blir det boktips. Ni-na-na-na-ni-ni-na-na :) Men innan tipset kommer vill jag börja med att säga ett stort varmt tack till all respons jag fick på mitt förra inlägg, Om ett stämband - DEL 1 på Facebook och Instagram. Det betyder väldigt mycket att veta att det jag skriver om berör på olika sätt. Jag känner mig taggad till att fortsätta lägga tid på att formulera min historia, mina ord. TACK!

Jag försöker ha olika vinklar på det jag delar i mina kanaler även om det i grunden handlar om samma sak. Jag finns på denna hemsida/blogg, Facebook och Instagram. Vill du ha hela bilden av mig följer du mig på alla ställen. Inte svårare än så!
 

Denna bok fick jag skickad till mig av en vän för typ ett år sen. Hon tyckte jag behövde muntras upp och ja, det behövde jag. Och det blev jag! Önskar så att jag fått boken i min hand när jag var runt 20-strecket. Den hade varit flott att läsa då. Undrar hur jag hade tagit emot den? Men nu är nu och jag fick ut mycket av denna bok. Den sprudlar av livsglädje! En av upphovskvinnorna, Josefine Dahlberg, var med i mitt fredagstips förra veckan. Hon driver podden Monday mantra som jag berättade om. Här har hon slagit sig ihop med Vanja Wikström (som jag inte riktigt har koll på måste jag erkänna) och tillsammans har de skapat boken Livsstilsbibeln - så skapar du din drömvardag. Kort och gott så vill den inspirera till att drömma stort och framförallt våga ta tag i sina drömmar och förverkliga dem. Vanja och Josefine delar med sig av sina livsbagage, både misslyckanden och framgångar och hur de själva format sina liv så att de har en fungerande, meningsfull och härlig vardag. Boken är fylld av konkreta övningar som utmanar oss läsare till att reflektera över våra livssituationer och våga våga bryta nya marker.

Funderar du på vad du ska ge bort i stundande examens- eller studentpresent så är detta en given kandidat på listan tycker jag. Skaffa eller låna den själv på närmsta bibliotek. Läs, anteckna och skapa din egen livsstilsbibel. Så fint att bli inspirerad till att ta tag i sin vardag, ändra grejer man inte trivs med och boosta saker man gillar extra mycket. Vardagar är ju de dagar vi har allra mest av så det egentligen borde det vara självklart att vårda dem och göra det bästa av dem.

Nu går bloggen in i helgvila, nästa vecka kommer bl a lite ”behind the scenes” från fotosessionen jag snart kickar igång. Hoppas att solen hinner värma bort all frost först bara. Nu ska jag dra på mig ull-understället och piffa mig lite.
Ha en fin helg, tjing!
 
Etiketter: tips, bjussa mera, våga, tack

Jag minns vad jag tänkte när jag tog denna bild.

"Om jag nånsin återvänder till något slags kreativt liv igen kommer jag antagligen vilja skriva eller sjunga något om hur jag känner mig i den här stunden. Jag behöver minnas. Jag tar en bild."

Nedbäddad i en sjukhussäng på Karoliska i Stockholm den 2 maj 2018. Iförd en urtvättad nattskjorta av märket Landstinget försöker jag fokusera på att andas för att syresätta min kropp. Det ligger fem andra personer på samma sal som jag, de pratar med varann och mumsar på kvällsfikat. Alla har de genomgått samma operation som jag. Ändå mår vi så olika. De har fått sina sköldkörtlar bortopererade, jag har halva min kvar eftersom ingreppet avbröts. Mitt vänstra stämband förlamandes under operationen. Den kloka kirurgen, väl införstådd i min rädsla för att drabbas av just stämbandsförlamning, tog inga risker utan avbröt operationen.

Jag har blivit satt på en medicin som ska boosta cellförnyelsen och förhoppningsvis påskynda läkningen av stämbandet. Medicinen sänker mitt blodtryck och gör mig illamående. Varje gång jag sväljer känns det som det sitter ett rakblad i halsen. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag känner hur min röst sviker mig när jag pratar, trots att all vårdpersonal vänligt påpekar att min röst låter så fin. Helt naturlig. Som vanligt. "Du kommer säkert att bli opererad imorgon igen" säger en sjuksköterska. Men jag känner ju min röst så väl och vet att så här ska det inte vara. Vetskapen om att jag kommer behöva gå igenom en till operation känns övermäktig. Försöker skjuta undan de tankarna, fokuserar på att andas.

Morgonen därpå är det dags för undersökning av mina stämband. En kamera skickas ner via näsan och jag får säga de obligatoriska "da da" och "ba ba". "Konstigt" tycker läkaren. "Din röst låter normal men jag ser ju att ditt vänstra stämband är helt stilla. Jag ska gå och hämta en kollega". Den nya läkaren konstaterar också att jag, stämbandsförlamning till trots, fonerar på ett sätt som gör att rösten fungerar.

Jag kommer tillbaka till avdelningen och möter kirurgen som berättar att operationen blir uppskjuten, mitt stämband behöver komma igång igen innan de kan slutföra vad de påbörjat. Jag känner hur jag faller nedåt, bakåt, en fullständig mental krasch. Orkar inte att ännu en gång vänta på något som ska hända men inte veta när det ska hända. Jag har redan levt i vakum i ett halvår. Kirurgen inser mitt dilemma och ger mig raskt ett nytt operationsdatum. "Vi siktar på 15 juni Karin", säger hen. "Och jag förstår att du är förtvivlad, det är jag med. Men vi kommer att fixa detta, du kommer bli bra".

Känner att jag behöver dela upp min storytelling om mitt ledsna stämband för det är jobbigt att skriva ner detta. Men värt och viktigt. För mig själv. Och förhoppningsvis för flera andra. Under mitt sjukår 2018 har jag stärkts, många gånger, av att höra olika människor berätta om svåra saker de upplevt. Hur de har varit långt nere under ytan. Hur de har tagit sig upp. Hur de har format sina liv igen. Hur det känns när livet återvänder.

Jag var inte speciellt glad under 2018. Absolut inte lycklig. För jag kunde inte sjunga. Men jag upptäckte att jag kände mening med livet ändå. Och det är mycket mer värt än att vara lycklig. För lycka kan omöjligt vara en konstant känsla, det ruset orkar man inte vara i under en längre period. Lyckan kommer och går. Att känna mening är något större. För mig handlar det om att känna att jag trivs med mig själv och att jag vill finnas till för andra människor. Kunna glädjas med andra och inspireras av andra. Hitta energi och påfyllnad i naturen. Lyssna till musik, bli berörd av olika slags konstformer. Orka förundras över små saker.

Min starkaste drivkraft är att jag alltid har ambitionen. Den kraften har varit min livlina genom allt tungt. När jag var som sjukast var jag i princip handligsförlamad till det mesta men någonstans inom mig fanns ambitionskänslan kvar. Jag samlade på ord, skrev ner dem, spelade in 5-sekunders tagningar med hummande ljud i telefonens röstmemo. Tänkte att jag spar detta till sen. Till och med när jag låg där i sjukhussängen och kände starkt att jag nog aldrig mer kommer kunna sjunga. Då fanns där en liten, liten ambition som pyrde på lägstanivå.
Jag tar en bild. Så jag kommer ihåg.
 

Känner att jag börjar få en viss distans till allt jobbigt livet bjussade på under 2018. Det är inte lika påfrestande att prata om det längre, det finns inte lika närvarande i mitt medvetande hela tiden. Träffade en person för ett tag sedan som varit igenom ungefär samma förlopp som jag - giftstruma, medicinering, operationer och sedan en knölig väg tillbaka. Att vara i de där perioderna när man går och väntar på nästa steg, fast man vet inte vad steget är. Det är så sjukt jobbigt. Det pratade vi om. Och det kändes bra att få dela tankar och upplevelser. Hur det är att vara i ett kraftigt hypertyreos-tillstånd är svårt att förstå om man själv inte har varit där.

Jag kommer arbeta en del framöver med att skriva sångtexter och jag vill hitta nya ingångar. Historier, tillstånd, livsöden. Ord och berättelser om hur det är att gå igenom något svårt, komma ut på andra sidan och vilja ge något tillbaka. Känner så starkt att det är där jag är just nu. Jag har haft stora motgångar och klarat av dem. Nu vill jag ge något tillbaka.

Om du skulle känna lust till att dela med dig av någon form av text - kort, lång, i dikt- eller punktform etc. - får du väldigt gärna kontakta mig. Använd kontaktformuläret eller eposta mig på karin@karineb.se

Mitt nya projekt har just nu titeln VISHETEN och det kan ta vägen lite vart som helst eftersom det är jag som formar det. Från och med att jag kliver upp på morgonen tills jag somnar finns det hos mig. Vet inte riktigt hur jag kommer göra det, vet bara att jag kommer göra det. <3

Nu behåller vi den sköna vårkänslan trots att kylan har smugit sig tillbaka, eller hur? Ha det fint, tjing!
 

För några veckor sedan fredagstipsade jag om fem av mina favoritpoddar. Nu vill jag tipsa om en till. Jag har gjort det till en tradition att lyssna på ett avsnitt av denna goding på måndagsförmiddagarna, oftast under en liten promenix. Avsnitten är ganska korta, runt en kvart. Det man får med sig efter varje pod är ett specifikt mantra. Ett mantra som stannat kvar hos mig och känns viktigt i min vardag har betydelsen: "Lägga locket på eller lämna och gå vidare? Stor skillnad vilket du väljer!"

Josefin Dahlberg, som gör podden "Monday Mantra" delar i ett friskt tempo med sig av sitt liv, sina tankar och insikter hon gjort. Hon pratar snabbt men jag har vant mig! Hon är en fräsch fläkt och står för saker jag önskat varit mer närvarande när jag var yngre: Du ska tro att du är något. Våga drömma stort. Josefine lever som hon lär och har en äkthet och transparens jag verkligen beundrar.

Så, kanske inledes helgen med ett mantra? Eller gör som moi och starta nästa vecka med ett. Nu tar denna hära bloggen helg. Tjing!
 
Etiketter: tips, inspiration, våga
Så spännande att tänka på detta med inspiration. Hur uppstår inspiration? För mig handlar det mest om att ha ett öppet sinne och vara närvarande. Då kan jag finna inspiration i nästan vad som helst. Men det finns vissa saker som hjälper mig på traven, speciellt när jag är hemma och inte har något flyt. När lust och ork tryter och jag inte kommer någonstans. Då har jag ett gäng konkreta saker att ta till, att fokusera och ta fasta på. Boosta mig själv till inspiration helt enkelt.
 

Senaste halvåret har jag börjat sätta tunna silverringar strax nedanför mina fingertoppar. Jag kallar dem närvaro-ringar, ett begrepp jag hittat på själv, för de hjälper mig att vara närvarande och behålla koncentrationen när jag behöver det. Dem känns tydligare än vanliga ringar som träs på ända ner till där handflatan tar vid. Mer prisvärt och hälsosamt än t ex snus som jag brukade tidigare... Inte bra. Närvaroringar-snus, 1-0!
 

Jag älskar att omge mig av små, vackra saker. Det förhöjer liksom mina dagar. Att fixa en kopp kaffe och lägga upp några äppelbitar på ett vackert litet porslinsfat. Piffa till på enkelt sätt. Det gör i alla fall mig mer närvarande, jag blir mer uppmärksam på detaljer som väcker känslor och hjälper mig framåt.

Använder också gärna lammskinn till att skapa alla möjliga slags fokus - värme, struktur, tröst, nostalgi. Jag är uppväxt med lamm-och fårskinn nära till hands, för mig skapar det en känsla av trygghet. En trygghet att våga kasta mig ut, inte värdera utan bara göra.

Summa summarum. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg som fick rubriken ”Inspiration”. Där tar jag upp bl a att det aldrig är lätt att medvetet leta inspiration - för då tar man på sig de kritiska glasögonen och börjar värdera. Men det är samtidigt häftigt att kunna kicka igång sig själv, hitta ett kreativt flöde och verkligen gå in i skapandet av det man vill åstadkomma. Jag tänker att det är möjligt - med små medel. Fint att kunna hjälpa sig själv på traven.
Tjing!
 
Etiketter: inspiration, våga, tips

För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben - klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon - speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret "De vårdlösa" finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här, här och här.

Tack för att du läser min blogg!
<3
 

OM KARIN

Sångerska, musiker och pedagog. Mångfacetterad dalkulla med bopålarna nedslagna i myllan på den sörmländska landsbygden.

Jag började sjunga innan jag kunde prata och har aldrig slutat. Inom mig sjunger jag mest hela tiden. Jag sjunger själv och jag sjunger med andra. Jag har stått på scen sen tidiga tonåren och haft sång och musik som yrke i 20 år.

I bloggen delar jag med mig av mitt arbete som frilansande inom musikbranschen, förmedlar min syn på livet och sånt jag gillar.
I mitten av 2018 drabbades jag av stämbandsförlamning i samband med att min sjuka sköldkörtel (Graves sjukdom, hypertyreos) skulle opereras bort. Efter ett oväntat långt sjuk-break på över ett år tar jag nu nya tag. Känner mig mer inspirerad än någonsin förut!

            UTBILDNING

Kungliga Musikhögskolan 1998-2002
Musikerutbildning, sång
Institutionen för folkmusik

Kungliga Musikhögskolan 2002-2004
Pedagogisk påbyggnad, sång
Institutionen för folkmusik

      SKILLS & UPPDRAG

Sång
Kulning & lockrop
Fiol, autoharpa och piano
Körledare, dirigent
Sångpedagog & sångcoach
Musikkomposition & musikarrangering
Projektledare

Uppdrag i urval:
Turnéer i Europa, Asien, USA
Galor i Blå Hallen & Gyllene salen
Polarprisgalan, TV- och radio
Skivinspelningar

Följ mig på Instagram:

Följ mig på Facebook:

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Länkar