En blå måndag


För exakt två år sedan just idag, var jag på väg hem från en turné med vokaltrion Irmelin. Vi hade spelat vår barnföreställning Flyttfåglarna, haft några riktigt fina dagar tillsammans. På lördagseftermiddagen rattade jag bilen hemåt Gnesta. I Järna stannande jag för att tanka och köpa en kaffe. Ute på vägen igen tänkte jag på härligheten i att få komma hem till min familj.

Plötsligt kör det ut en bil framför mig. Jag hinner tänka ”nej” och trampar hårt på bromspedalen. Sen smäller det. Obarmhärtigt hårt. En kraft jag aldrig tidigare känt. Airbagen löser ut. Det går några sekunder. Jag ser att det ryker från motorhuven på min bil och tänker att jag behöver ta mig ut. Att det nog brinner. Jag får av mig bilbältet. Min kropp känns så lätt, som en fjäder. Men jag har ändå svårt att röra mig, svårt att andas.

Minns att det snabbt kommer fram två personer till mig, en man och en kvinna. De tar mina armar och leder mig till en bil och sätter mig i baksätet. Mannen pratar med mig hela tiden, ber mig andas lugnt, titta honom i ögonen, andas. Andas. Någon har fått tag på min mobil och ringer till min man och berättar för honom att det har skett en bilolycka. Snabbt kommer vårdpersonal och sätter dropp, kollar blodtryck, puls. Det smärtar över min bröstkorg. De misstänker inre blödningar och snabbt tas det beslut om att stabilisera upp mig på en bår och åka till traumaenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Allt svartnar, jag blir nerdrogad för att de ska kunna flytta mig. Jag hör röster som talar väldigt starkt, det känns som jag åker bergodalbana, allt är grafiskt: svart-vitt, rektangulära former far framför mina ögon. Jag tänker att jag nog är död nu, fast det vore konstigt för jag är väl inte skadad? Plötsligt ligger jag hemma i min sons säng och läser saga för honom. Så, nu är allt bra.

Jag vaknar upp i ambulansen. Känns som att jag ligger och balanserar på en planka. Säger att jag är på väg att ramla ner men en röst svarar att det inte är någon fara. Framme på sjukhuset går allt snabbt. Från ambulansen raka vägen in till ett undersökningsrum. Minst åtta personer står runt om mig, mina kläder klipps upp och dras av, händer och olika instrument löper över hela min kropp. Jag skickas in på röntgen och får frågan om jag tidigare haft någon sjukdom i min sköldkörtel. Jag svarar ja. Sen pumpas kontrastvätska in i min kropp och jag åker in i tunneln.

Jag klarade mig bra. Ett stort, ömt hematom (blodutgjutning) på magen och en spricka i vänster nyckelben - klassiska bilbältesskador. Jag fick stanna ett dygn på sjukhuset för observation, sen åkte jag till Smedsta. Ett dygn försenad kom jag hem till min familj, lite tilltufsad men förhållandevis hel. Efter några veckor var jag fysiskt okej igen även om det tog tid att komma igång med bilkörningen. Tidigare har jag gillat att köra bil, det gör jag inte på samma sätt längre. Vissa dagar är jobbigare än andra. Kan jag välja bort att köra bil gör jag det.

Personen som körde ut framför mig blev åtalad och dömd. Hen hade väjningsplikt men i drogruset försvann den skyldigheten. Jag valde att inte väcka åtal från mitt håll, orkade inte gå igenom den proceduren. Jag ville bara vidare. Bilen jag körde hamnade på skroten. Jag är glad att jag inte gjorde det.

Några månader senare började jag känna att någonting var fel i min kropp. Jag kände mig orolig, varm. Lite ångest. Svårt att koncentrera mig. Det var aldrig någon i vårdpersonalen i samband med bilolyckan som informerade mig om att får man kontrastvätska i samband med röntgen kan det kicka igång en överproduktion av sköldkörtelhormon - speciellt om man tidigare har medicinerat bort just det. Därför hann jag bli rejält dålig innan jag fick en diagnos. Hade flera kontakter med vården där jag blev hemskickad med hostmedicin. Mina symptom på hypertyreos viftades bort. Läkarna jag träffade tyckte jag var jobbig och överdriven. Inte förrän fjärde gången jag sökte läkarvård blev jag lyssnad på och fick ta relevanta prover.

Jag djupt tacksam över hur den svenska akutsjukvården fungerar, den jag upplevde i samband med bilolyckan. Men eftersom vården inom sköldkörtelrelaterade problem behöver uppdateras och förbättras kommer jag fortsätta uppmärksamma det. Mer info om vårdupproret "De vårdlösa" finns på Sköldkörtelförbundets hemsida >>

Om du är intresserad av att läsa mina tidigare inlägg om graves sjukdom och min sköldkörtelresa hittar du dem här, här och här.

Tack för att du läser min blogg!
<3
 

Kommentera gärna: